Litchi o Wasabi

Wasabis berättelse:

Yo!
Jeeezuus vad tiden tassat iväg. Har bott nu bott ihop med mina boy´z (and girl´s) ett helt halvt år! Boy´zen är jag och Ulrik (fånigt namn, cool kille) å så mr Husse. Girlsen är Litchie, Mrs. Matte å så de två mindre tvåbenta chicksen. Det är cool här. Jag får chilla hela dagen, busa halva natten och däremellan käkar jag alla ur huset. Jag är en big boy nu....very big enligt somliga. Men det får stå för dem. Själv anser jag mig vara stark, muskulös och ståtligast i familjen.

Min favoritsysselsättning är att......eehum....chilla. På en soffkudde, i en säng, i Mr Husses fåtölj eller på alla golv när den stora slappheten faller över mig. Jag gillar käk också. Det är därför jag har så stora muskler. Allt går att käka. Så talar en sann överlevare from da hood.... blommor kan man knapra på och dammtussar samt smulor å nötter å trådar å öronproppar (det diggar Ulrik oxå)...you name man it and I´ve tried it. En annan grej jag gillar stort är att bli kliad, klappad och smekt bakom öronen, på huvudet och runt halsen liksom.....då stryker jag mig mot den utvalda betjänten ...å så får jag som jag vill...hur coolt som helst.

See ya´....å ett speciellt see ya´soon till Ann-Sofi....min första Mrs Matte.

Litchies berättelse:

Hej på er alla!

Jag är fortfarande liiite blyg, men jag tar mig säger min kära mamma. Jag har nu två brorsor. En stor tjock kille som heter Wasabi och kallas Sabi eller Wasse Basse.....det sista passar honom bäst tycker jag . Den andra brorsan, han som jag fick bo ihop med länge innan Wasse Basse kom, han heter Ulrik. Märkligt namn på en katt. Men det passar honom fint för han är märklig. Ser inte ut som vi andra...han är ju rasren...vad det nu betyder. Fast jag älskar honom i alla fall. Har är liksom som en storebror till oss alla. Fast Wasse skulle nog aldrig erkänna det, han vill ju vara boss... men egentligen är det Ulrik som bestämmer. Han har tex. bestämt att jag inte får vara i stora sängen om nätterna, men Wasse får. Tror det beror på att W-B är så tjock så Ulrik orkar inte putta ner honom...det är i alla fall vad jagtror.

Jag är minst av oss...såklart, jag är ju tjej...jag har ganska små och smäckra ben. På dom pinnar jag snabbt iväg när jag inte vill vara med längre. Min mamma hon vet alltid när jag vill ha en liten mysstund å då kliar å klappar hon min vackra randiga päls. På kvällarna låter dom tvåbenta mig vara ifred...då jagar jag nämligen fruktade djur i vardagsrummet (dom tvåbenta kallar det för skuggor.....pyttsan det är!) Därefter workoutar jag (för att inte bli fet) runt klöspelaren...klarar numera att snurra ca fem varv utan att trilla ner. För övrigt gillar jag inte att småäta...usch! nöjer mig med torrfodret jag. Till skillnad från gossarna som tigger så fort en tvåbening visar sig i köket...

hej hej alla....hälsar även jag speciellt till min första mamma Ann-Sofi, kram