Jag heter Blossom och jag är
Davidas storasyster. Hon kom till oss den 10 februari. Sedan dess är ingenting sig likt.
Stackarn var alldeles trasig och eländig. Rakad och ihopsydd på två ställen och utan ben. Jag insåg direkt att hon behövdes tas om hand och tänkte att några veckor kan hon väl få stanna, så att hon läker ihop. Snart förstod jag att hon lurat oss alla...
Det ena irritationsmomentet ersatte det andra. I fyra dagar och fyra nätter for hon runt som en skållad råtta och lekte och härjade och tog för sig som om hon inte gjort annat än bott hos oss. Jag undrade i mitt stilla sinne om hon gnagt av sig det där benet själv bara för att lura sig in i vår familj. Och redan första kvällen, vem hittar man, liggandes på rygg som en gammal räka, snarkandes med saliven rinnande ur ena mungipan, mellan husse och matte?! Det var till att ta för sig. Jag sov i badrummet den natten.
Nåja. Katten kunde jag stå ut med. Men att två vuxna människor plötsligt börjar prata bebisspråk och berömma de mest banala saker, det är ju bara för mycket. "Nej men titta, den har varit på toaletten, så ooootroligt duktigt". Visst. Talang 2011 har anlänt. Jag stack ner huvudet mellan soffkuddarna och hoppades att hon skulla vara borta när jag tittade upp. En sak som jag ännu inte riktigt fått klarhet i, var att hon verkade väldigt bundis med matte. Sprang liksom henne i kjolarna så fort hon blev osäker. Precis som om de redan kände varandra. Väldigt konstigt för jag är säker på att kattskrället aldrig varit hos oss tidigare...
Dag fyra, när husse och matte gått till jobbet, ja då smaskade hon, som ni kanske redan vet, i sig en pärlhyacint. Jag försökte att se det hela positivt och var övertygad om att husse och matte nu äntligen skulle se vad hon gick för och returnera henne bums. Jag hade skrivit ett brev tidigare ("Kära jultomten. Jag vet att det bara är februari, men det brådskar. Jag önskar mig en enkelbiljett till Telefonplan. Taxi går också bra. Det är till min syster.") som jag nu kanske skulle slippa besväret med att skicka. Jag hade fel.
På väg hem från sjukhuset tvingades vi dela transportbox. Och då sa Davida att hon ville ha en kompis och att det hade varit lite ensamt ända sedan det där med Polisen." Polisen. Jo du, det ante mig! Jag sa "Skojsmaja, uppför man sig som du så hamnar man i registren förr eller senare. Vet husse och matte om det här? En kriminell katt." Då kröp hon intill mig och berättade att det inte alls var så. Davida bodde ensam i skogen utan föräldrar och utan ben och det får man tydligen inte göra. Vad som hänt med benet kommer hon inte ihåg. Bara att det gjorde väldigt ont. Polisen hittade Davida och tog med henne till ett barnhem, för katter. Där fick hon träffa väldigt snälla människor som tog hand om henne och som hjälpte henne att gå till doktorn. Jag har aldrig hört talas om något liknande. Hon hade liksom ingen husse eller matte. Eller något hus. Helknasigt. Dessutom verkar det som att hon inte haft så mycket kattmamma heller. Hon smyger gärna intill mig och i början, när jag hoppades att hon skulle flytta, smyggosade hon med min svans när jag sov (läs: när hon trodde att jag sov). Davida är väldigt mycket bebis.
Med gemensamma krafter har vi nu fått lite fason på henne. Hon sover minst halva nätterna vilket alla i familjen är mycket tacksamma för. Fast mest tacksam är nog Erik nere på tvåan. Jag har också blivit ganska förtjust i henne. Väldigt förtjust faktiskt. Tycker att hon luktar ganska gott. Och hon är otroligt snäll. Verkar ha bra omdöme. Ser mycket upp till mig och gör efter. Kul att vara kattmamma. Några problem med benet har hon inte. Sitter och lurpassar när jag är på toaletten och kastar sig sedan ned på min rygg som om jag vore en ponny. Finns alltså en del kvar att göra vad gäller fostran. Vissa saker får vi anpassa. Numera har vi exempelvis endast blommor i bur.
Davida är familjens solstråle. Hon är ALLTID glad. Vaknar glad. Somnar glad. Hon har en outtömlig energikälla. Leker, leker, leker. Äter. Sover när hon stupar. Tack alla ni på det där barnhemmet, som tog hand om vår Davida!
Och du som lämnade min lillasyster ensam och skadad i skogen, jag skulle väldigt gärna vilja prata lite med dig. Helst efter mörkrets inbrott. På gården, bakom huset där vi bor, finns en grillplats. Kom ensam. Jag har huva och svart skinnjacka...
Blossom