Separationer och sjukdom har drabbat vår lilla klan hårt. Det är faktiskt bara matte och Dimitris kvar. Kali lämnade oss i sommras, och som vi sörjer... Vi klarar oss, så klart. Men det tar tid. Tills dess fortsätter jag att ropa på henne när jag kommer hem, och serverar tonfisk för två...
Dimitris har växt till sig och är en stor herre med mycket pondus (och mycket päls). Han är bekväm med allt, säger inte ett ljud när man kommer åt en tova med borsten av misstag (inte heller när man klipper bort den rackarn) och det bästa som finns är sovmorgon i sängen. Fick han välja kunde vi gärna spendera större delen av dygnet där, om han bara blev kliad under tassen eller fick komma åt lite varm nacke med nosen. Han har insett att han inte kommer gå utan mat och har slutat äta allt han kommer över (sliter heller inte mat ur händerna på intet ont anande gäster), men bjuder gärna på en sång när kylskåpet öppnas.
Dimitris är inte van att vara ensamkatt. Att gå från en klan på fyra kattkompisar till att leva solo med matte är tungt, det kan jag förstå. Han sitter som ett frimärke på mig och ropar desperat när jag lämnar rummet (även när han besökt toaletten, så att situationen snabbt kan snyggas till, han är ju ingen barbar!). Vi har under en tid fått sällskap av två kattkompisar som snart flyttar hem igen, och vi har börjat fundera på om vi är redo att öppna dörrarna för en ny bekantskap. Någon som kan gå med på att tvätta en kärleksfull betahane i pannan (det finns gränser för vad jag ställer upp på) och ta ordentliga sovmorgnar. Vi står för resten. Det låter väl rimligt?
//Dimpen o Matte