Mössan (Berlina):
Nu är det ganska många år sedan jag flyttade från Marja och katthemmet. Eftersom mina morsor aldrig får ändan ur vagnen för att skriva allt intressant om mig får jag sätta mig vid tangentbordet och skriva själv. Förresten är det lika bra det, eftersom jag råkar vara smartast i familjen! När jag kom hit var jag inte så stor. Familjens befintliga katt, Stina 2 (som också kom från Katthemmet) förstod nog inte att jag var en katt utan började jaga mig som vore jag en mus eller nåt. Så jag fick mest gömma mig bakom soffan och komma fram när morsorna var hemma eller Storkatten var ute. Sen en dag flyttade det in en riktigt cool liten katt som inte begrep att Storkatten var farlig. Hon morrade och fräste i fyra dar, sen gav hon upp och började busa och leka med mig, och så småningom vi blev kompisar alla tre.
När vi hade blivit lite större fick vi börja upptäcka världen utanför ytterdörren! Oj, vilken grej! Massor att se och undersöka. Och jaga! Jag är den bästa av oss på att jaga. Kommer med jättefina presenter till morsorna, som dom inte alltid uppskattar.
En del påstår att jag är lite tung men det är bara elakt förtal. Jag har fina vältränade muskler och alla vet ju att muskler väger mer än fett! Jag brukar vila mig i form under hela vintern. I maj och några månader framåt är det sen dags för träningsläger på torpet i Småland: sommarstället med obegränsat med möss och andra godbitar. Jag ställer upp, för där finns inga andra katter i närheten och mina syrror är för bekväma för att jaga särskilt ofta.
Nu dom senaste månaderna har jag kommit på en annan trevlig sak: det är faktiskt ganska mysigt att lägga sig och gosa i nåns knä och bli klappad. Förut tyckte jag att sånt bara var för mesar, men det är rätt så skönt. Så ibland, när jag hinner, är jag en riktig mjukis. Man behöver ju inte vara tuff jämt.
Visst var det bra på katthemmet men jag tror jag stannar här, jag behövs här. Morsorna skulle nog vara lite hjälplösa utan mig.
Marja, hoppas att dina krukväxter har återhämtat sig!
Hej då från
Mössan