Stina (Stina 2):
Nu har syrran, Berlina (som också kommer från Katthemmet) mallat sig hela dagen för att hon skrivit ett brev till katthemmet. Jag får ta och skriva ett också så det blir tyst på henne!
När jag flyttade in här hade familjens gamla katt precis blivit änkling och han var ganska svårflörtad. Vi fick ingen bra kontakt till en början, han visste nog inte riktigt hur han skulle bemöta en så ung och snygg kattjej! Jag försökte lära känna honom, men han sprang och gömde sig under huset och ville inte vara med. Det var tråkigt. Till sist kom han på att det var rätt så kul med mig i alla fall, så vi blev kompisar. Tyvärr gick han bort ganska snart så jag blev en ensam katt. Då tog morsorna hit en liten ynklig varelse som jag trodde var en råtta, men som visade sig vara en katt. Jag slog henne på huvet så ofta jag kom åt, men det var tydligen inte uppskattat. Lilla räkan fick sitta bakom soffan för det mesta och morsorna led.
Sen flyttade det in en katt till som inte alls fattade att hon borde vara rädd för mig. Hmpf! Dom två små blev kompisar och började leka ihop. Jag begrep inte vad det skulle vara för vits med att hålla på och busjaga varandra, brottas och klättra i trän. Morsorna tyckte nog att jag var en allvarlig ung dam. Efter ett tag testade jag själv i alla fall och blev förvånad över att det faktiskt var så roligt med bus! Roligast är förstås när morsorna tror att det är småsyskonen som har slagit sönder någonting när det i själva verket är jag! Det räcker med att jag tittar på dom med mina allvarliga ögon så kan dom aldrig tro att jag är den skyldiga. ;-)
Det där med gos är ett kapitel för sig. Oftast när morsan har kommit hem från jobbet och håller på att byta om brukar jag slänga mig över henne och trampa, trampa, trampa… Men sen plötsligt blir jag jättehungrig och måste gå och äta och sedan tillbaka trampa, trampa… Och äta igen…
Mössan skryter om att hon är så bra på att jaga… Det är ju jag som har lärt henne hur man gör! Dessutom är jag mycket effektivare. Pang på, och då var maten klar! Mössan springer miltals och släpar hem det ena efter det andra på ett tidsödande sätt, vilket i och för sig är bra med tanke på hennes kroppshydda; hon är allt lite rultig. Jag däremot är oerhört slimmad och vältränad, som ni kan se på bilderna.
Jag trivs jättebra här på landet med mina småsyrror! Visst är dom lite barnsliga ibland, men det kan jag stå ut med. Och jag håller bra ordning på både dom och hela hushållet!
Hälsningar
Stina