Hej Katthemmet!
På allmän begäran tar jag nu än en gång pennan i tass och skriver till er. Det har nu gått lite drygt ett halvår sedan jag blev bryskt instuvad i en bur och ivägkörd hem till en tvåbening och hans kvinnliga skötare. Fast allt det där, inklusive dramat med Pälsstyrelsen, har ni ju redan hört. Vad har då hänt sen dess undrar ni? Rätt så mycket skulle jag vilja påstå. Efter ett par veckor med tvåbeningen, som för övrigt lystrar till namnet ”Husse”, förstod jag att han faktiskt avsåg att ge mig mat varje dag. Och inte bara det, han och hans skötare, ”Matte”, ger mig ett överflöd av lek, kel och allmän beundran. Deras fascination över mitt stiliga yttre vet visst inga gränser. Kan inte säga att jag klandrar dem för det.
Efter ett par månader i det ganska lilla reviret, som låg ett par tusen kattmeter över havet, bestämde de att det var dags för mig att få lite större manöverutrymme. När vi efter en mycket traumatisk färd (jag tycker inte om att resa) kom fram till det nya reviret kände jag direkt att jag hamnat rätt. Det tog inte lång stund för mig att göra mig hemmastadd här. Och äntligen förstod jag varför Husse envisats med att släpa omkring på ett litet runt hus med en kudde i. Huset var till mig! En egen säng! Jag blev jätteglad när jag förstod. Det var minsann inte så lätt att veta, jag har ju aldrig fått något så fint förut. Å andra sidan så sover jag mest där på dagarna när jag behöver ta igen mig efter att ha vilat. På nätterna sover jag hos, eller på, Husse och Matte i deras kattbädd.
En typisk arbetsdag för mig ser ut ungefär som följer. Jag stiger upp vid sextiden och börjar arbetspasset med att väcka Husse. Vanligtvis räcker ett högljutt spinnande men vissa morgnar, i synnerhet lördagar och söndagar, krävs det att jag tar i med hårdtassarna. När kodordet ”Aj!” yttrats vet jag att han är vaken och jag kan gå vidare till nästa etapp. Frukosten intas efter ett avancerat schema, därefter gör jag mer kattsaker som jag inte tänker gå in närmare på. Mitt privatliv är ju trots allt en katthemlighet som jag inte diskuterar. Speciellt inte en episod med Selen och Kopplet. Den vill jag inte prata om.
Jag har förresten fått en styvsyster också. Hon är hälften så stor som mig, vilket naturligtvis betyder att hon får bestämma dubbelt så mycket. Men jag klagar inte. Jag bär mitt nederlag med högburet huvud och äter upp hennes mat.
Avslutningsvis kan jag bara konstatera att mitt kelberoende knappast avtagit. Det har gått så långt att jag numera gillar att bli buren. 
Pälsiga hälsningar från Herr Larsson