Nu har det gått mer än 8 år sedan
Urban fick flytta hem till oss, men jag har inte kommit mig för att skriva om det förrän nu.
Till en början var Urban harig och försiktig, men redan första natten låg han i min (yngsta dottern) säng och spann för livet. Hela tiden har han varit väldigt matglad, och i början verkade det nästan som om han ville passa på att äta så mycket som möjligt, som om varje måltid kunde vara den sista.
Vår andra katt var till en början inte alls glad över nytillskottet, och även om de fortfarande inte precis ligger och gosar med varandra så är det uppenbart att de älskar varandra som två syskon. Det blir många jaktlekar, även om storasyster har blivit lat och knappt hänger med. :-)
Tidigt blev det uppenbart att mamman i hemmet hade kommit att bli Urbans stora favorit, och än mer efter skilsmässa och utflyttning av vuxna barn. När hon är bortrest och man är kattvakt, går Urban runt och letar och ropar om kvällarna. När hon är hemma ligger han bakom hennes huvud på soffryggen, och när det är läggdags räcker det med att hon säger hans namn för att han ska springa efter henne in i sovrummet.
Urban har varit en underbar katt sedan dag ett, och jag tror att hela familjen kan skriva under på att han har förgyllt våra och sin "storasysters" liv enormt.
Ida