Hej alla glada!
Nu har jag,
Edmund, bott hos mina människor i över ett år, och trivs väldigt bra. De låter mig iofs inte dricka vatten ur toalettstolen och så får jag mat bara två gånger om dagen fastän jag lätt skulle kunna äta dygnet runt. Men de är rätt så bra på att klia mig på huvudet och magen så det är väl okej. På nätterna dricker jag diskvatten fast jag inte får och förra sommaren odlade de gröna kattleksaker på träd som jag kunde plocka själv och punktera grundligt. "Paprika" tror jag de kallade leksakerna, konstigt att de inte kom tillbaka i år?
Jag tycker det är viktigt att gosa mycket, det är inte alltid mina människor fattar det men då skriker jag väldigt högt och rusar till goscentralen ("soffan") och lägger mig i första gosposition. Tar de för lång tid på sig blänger jag lite också. Mellan mina gospass och jakt på diskvatten brukar jag titta ut genom de många fönster som finns här, det är ofta som det flyger förbi flygfän och de måste jag hålla reda på. Ibland är det jättestora flygfän på balkongen som jag vill gnaga på, det är lite pinsamt när jag glömmer bort att det är en glasdörr mellan oss... Det är bäst att inte låtsas om någonting, som när jag halkar på golvet eller ramlar av någons knä i sömnen.
Maten är sådär här, jag äter det mesta men får bara äta torrfoder i småbitar. Jättetråkigt! Jag försöker hålla mig framme när människorna är i köket och grejar, ibland ramlar något ner på golvet som jag kan äta. De pratar om "diarré" och "spyor", och visst jag kan må lite dåligt om jag äter något annat men bara en liten liten stund ju!! När jag har bajsat ner hela kattlådan och spytt ut maten på mattan så ryms ju dessutom mer mat i mig hallå! De tycker visst att jag är glupsk och äter för fort också, pfft, men för det har jag fått en jätterolig boll att rulla där maten kommer ut ibland. Den är så rolig att jag ibland glömmer att äta bitarna som ramlar ut. En gång la de maten i en på tok för hög matskål, visst jag nådde den utan problem men det kändes så fel så jag åt ingenting den dagen. Jag har ju diskvatten, ullfilt, hårband, pelargonblomster, näsdukar och annat som jag jagar upp här i min djungel så jag klarar mig bra vid eventuella nödsituationer.
Jag vill bara hälsa till alla katter på katthemmet, att det blir bättre! Jag var också rädd och blyg när jag först kom hit. Från början la jag mig på andra änden av goscentralen och sov INTE, jag bara kollade så ingen skulle vara dum med mig. När ingen var det kunde jag lägga mig lite närmre människorna. Jag vet inte om ni har märkt det redan, men för mig tog det ett tag att inse att människor är varma!! Och de blir varmare om man ligger på dom! PROVA! Efter att tag började människorna lyfta i mig och greja, det tyckte jag först var väldigt obehagligt, som att man satt fast i deras grepp liksom, men nu har jag förstått att de släpper mig om jag säger till snällt. Man behöver inte ens fälla ut klorna. Det är så himla mysigt att sitta i famnen och bli kramad, det är faktiskt nästan det bästa som finns i hela världen. Särskilt när jag har sovit i en boll och är jättetrött, och nån vecklar ut mig och lägger mig under hakan. Då brukar jag pussa på min människa.
Matte säger: tack för allt ni gör på katthemmet (och jourhem) för de här katterna som så ofta blir utdömda av samhället men som vi vet rymmer så mycket fint!! Bifogar bild när Edmund kramas med husse och i sin saccosäck där han spanar på fåglar.