Idag är det 3 veckor sedan våra små tussar,
Mila &
Cabrini, kom hem. Ankomstdagen låg de och tryckte på skorna, bakom rockar, ute i hallen i 8 timmar innan magen behövde sitt. Första veckan såg vi inte röken av dem men de åt och gick på lådan och lekte. Allt i skydd av nattens mörker.
Sedan dess har de gjort fantastiska framsteg. De rycker fortfarande till ibland när man rör sig och är lite vaksamma på händer men nu går det fort framåt. De har lärt sig att ”nam-nam” och kling i skålen betyder mat (surprise!) men ibland är de inte hungriga utan kommer bara för att hålla oss sällskap i köket. I veckan kom Mila fram och hälsade för första gången, hon buffade och strök sig mot handen, Ibland är lyckan en liten katt!
De tar över lägenheten mer och mer, hittar sina platser. Ligger på våra kläder och håller oss sällskap i vardagsrummet ibland. Ofta ligger de kvar på sängen om man kommer in och är lite försiktig. Och leker gör de, mattorna ryker och mindre möbler flyttar sig.
Mila är ledaren och Cabrinis mamma. Hon har hittat ett alldeles eget gömställe i en bokhylla. Cabrini som lufsar efter henne blir förtvivlad när hon inte kommer fram och denna stora ståtliga hankatt jamar då som en liten kattunge. Då kommer Mila, hon hälsar honom med ett ”prrrr” och stryker sig mot honom. Och lugnet är tillbaka.
Från den krypande ställning de hade från början släntrar de nu fram med svansarna i vädret, såsom katter ska. De studerar oss noga förmodligen för att utvärdera om vi blir acceptabla tjänare. ”Det är katternas hus, vi betalar bara lånet.” Men det är ju därför vi älskar dem, eller hur?!
Allt väl hos Familjen Jonsson – miao på er! Vi hälsar till alla som ger av sig själva för att dessa fantastiska djur ska få ett hem.
Annika & Mats