När min 8-årige katt Chip gick bort förra sommaren så blev jag riktigt orolig för min andra katt Juku, att han skulle bli sjuk av ensamhet. Fort fort ville jag adoptera en ny katt och undrade om inte 3-årige Juku skulle må bättre av att själv få bli storebror. Så det bar av till Katthemmet där jag skulle besöka en specifik katt, Rickett, som jag hade sett på Katthemmets webbsida. Men så snart jag klev in på Ricketts rum (som han delade med två andra katter) så insåg jag att jag inte kunde adoptera honom. Han var för skygg och Juku behövde ju ett syskon som han kunde umgås och leka med. Hade jag varit ensam så hade jag gladeligen adopterat Rickett och skänkt honom så mycket kärlek och omtanke som det bara nånsin går.
Under tiden jag försökte bekanta mig med Rickett så upptäckte jag plötsligt en liten kolsvart varelse som strök sig mot mitt ben. Han var så otroligt kelen, så vacker och tillgiven. Det var kärlek vid första ögonkastet och jag kunde föreställa mig att även Juku skulle tycka om vår nya familjemedlem.
Vid andra besöket så var
Rockwell ute och lekte i korridoren, jag satte mig ner och betraktade honom. Jag förstod att han var helt rätt för mig och Juku och ville tro att vi var helt rätt för honom också. Och bestämde mig för att adoptera 1-årige Rockwell, några veckor senare så flyttade han hem till oss.
Rockwell kom från ett hem där matte eller husse hade samlat på sig ett 50-tal katter. Han har hack i båda öronen och lite ärr här och där. Mitt hjärta blöder för denna lilla parvel som nog varit utsatt bland de större katterna.
Rocky bodde under min soffa de första dagarna medan Juku nyfiket tittade på. Jag lät Rocky vara ifred, men sköt under mat- och vattenskålar till honom. På toaletten gick han på nätterna då jag sov. Ganska så snart så flyttade han upp i katträdet i vardagsrummet där han och Juku bekantade sig och blev bästa vänner. Som storebror har Juku tagit på sig ansvaret att ta hand om Rocky, han putsar honom, de leker och busar i massor eller så sover de gott ihop. I vart fall så gick jag ibland försiktigt fram till katträdet och ställde mig så att Rocky skulle vänja sig vid min närvaro. Med tiden så la jag en hand bredvid honom och till slut så fick jag även klappa honom.
Detta var i september förra året. Idag har Rocky förvandlats till en gedigen kelgris som inte kan få nog av gos. Han har fortfarande inte förtroende för mig när jag står upp. Och det kan jag ha förståelse för, jag är ju en enorm jätte i jämförelse och har lärt mig att ta det lugnt när jag rör mig runt i lägenheten. Men när jag sitter eller ligger ner, då ligger han klistrad vid min sida innan jag ens hunnit räkna till tio.
Han är även speciell på så vis att han kisar och undviker ögonkontakt. Men härom veckan när han låg vid min sida så lyfte han på blicken och jag fick beundra hans klargröna ögon. Han mötte min blick och närmade sig försiktigt mitt ansikte. Jag kunde inte låta bli utan överraskade honom med en puss på nosen. Numera tillhör det kvällsrutinen att när jag går och lägger mig för att sova, så kurar Juku ihop sig på min högra sida och Rocky lägger sig vid min vänstra sida där han ska bli kelad tills hela högen somnar. Men innan dess så tittar han på mig, för sitt lilla söta ansikte mot mitt för att få en puss på nosen.
Jag kan inte föreställa mig ett liv utan mina två underbara vildlingar. Massor med kramar till alla underbara människor som ställer upp för våra vänner!