Hej!
Nu efter cirka en månad så är allting jättebra med Mimmi (eller My Lady) som hon hette på Katthemmet, hon mår och beter sig precis som en nöjd katt skall göra!
Men det är inte utan att vi tidigare har varit väldigt oroliga för henne!!! Efter bara första dagen så märkte vi att hon var långt mycket svårare och skyggare än vi väntat oss... hon satt bara stilla och tryckte under badkaret och vågade ingenting, hon åt inte och gick inte på lådan! Detta stressade oss väldigt mycket, då det var ett beteendemönster som kändes starkt igen ifrån tidigare katter som varit döende eller mycket sjuka och trott sig vara döende! Vi kontaktade Katthemmet samt volontären som lämnat henne hos oss... Vi fick rådet att bara ge henne lite mer tid! Sagt och gjort... Vi blev även tvungna att ställa in maten under badkaret till en början bara för att hon skulle få i sig någon som helst mat! Efter några dagar vågade hon sticka fram nosen något och vi märkte att hon verkligen uppskattade att bli klappad och uppmärksammad! Med hjälp av matskålen kunde hon efter ytterligare några dagar lockas ut i hallen för att äta! Sen så vågade hon sig ut i vardags/sovrummet och hittade ett nytt gömställe under dubbelsängen! På ett sätt så var det mycket bättre än under badkaret... men när hon först kröp in där så var där lite smutsigt och allt för mycket saker... Så när vi sen fick ut henne i hallen och in på toa igen, så gjord vi rent under sängen och gjord i ordning en plats med en mjuk madrass åt henne därunder!
Då hade det gått ungefär en vecka och hon var lite mer som vi trodde att hon skulle ha varit ifrån början! Och gömstället under dubbelsängen blev hennes nya "säkra plats" vi fortsatte dock i lagom takt utan att vara allt för påträngande att klappa och söka kontakt med henne... pö om pö så märkte hon att vi faktiskt var väldigt snälla och att det inte fanns någonting alls att vara rädd för! Hon vande sig vid att matskålen flyttats vidare in i köket, där hon äter nu! Hon blev allt modigare och modigare och var även framme och strök sig emot min 15-åriga sons ben... trots att han bara är hemma ibland (delad vårdnad)... Mimmi tror nog att han också är lite skygg, eftersom han så ofta låser in sig på rummet och sitter där och pratar med kompisar över internet!
Mimmi har "växt" väldigt mycket på senare tid och nu tror jag nog att hon känner sig som en del av flocken... eller som katter oftast hellre vill se det "människoägare"! ;-) Och numera så ligger hon hellre på sängen, än under! (se bild) Mimmi vräker ut sig tvärs över hela dubbelsängen! Åh, en sån diva! :-)
Självfallet så finns där fortfarande svårigheter för henne och vi måste alltjämt ta det lite försiktigt med henne... Exempelvis så vågar vi oss inte på kloklippning (även om det egentligen skulle behövas) och vi vågar heller inte släppa ut henne på balkongen då hon fortfarande är väldigt
lättskrämd! Och det var först idag som jag kände att jag vågade lyfta upp henne i famnen... Åh, så mysigt det kändes!
Hon har nu även blivit rätt så busig också... hoppar exempelvis fram bakom soffan och skrämmer mig när jag skall gå på toa på morgonen och springer runt i lägenheten som en vilde om natten, så att det ibland kan vara lite svårt att sova... Men samtidigt så förstår vi ju att hon i och med detta egentligen mår rätt så bra! Så det är helt okej!
Hälsningar
Anna, Marie-Louise och Mimmi