Hej Katthemmet!
Jag har motvilligt släpat mig in från balkongsolen för att skicka iväg det här för annars blir det väl aldrig tyst på matte som verkar ha fått nån slags knäpp efter igår kväll... Jag ska berätta... Det är nämligen som så att jag har varit väldigt tyst under de här elva månaderna som vi har bott ihop. Inte ett endaste ljud har jag försökt mig på (om vi undantar några fräsanden här och där när jag känner mig lite osäker på tillvaron, men de räknas tydligen inte och dessutom säger matte bestämt "nej" varje gång jag försöker så jag tröttnar ganska snabbt.) Hur som helst, igår satt hon i soffan (soffan är egentligen min, men ibland delar jag. Som med balkongen ungefär.) Jag vet inte riktig vad det var för impuls jag fick men jag kom på mig själv med att komma lite närmare, slå mig ner på golvet vid ena kortsidan (där vid bokhyllan så att hon inte kunde se mig) och jama. Två gånger. Hon blev helt till sig. Som om jag hade lagat middag liksom. SOM hon gullade med mig! Verbalt på distans, alltså, eftersom jag blev lite skakad av mitt eget tilltag och var tvungen att gå ut i köket för att samla mig lite. Sedan ringde hon ungefär halva släkten och berättade.
Idag har jag varit tyst hela förmiddagen. Hon kan inte få allt på en gång. Hon fick faktiskt klappa på hela mig senast i onsdags. (Säg inget till henne men det var ganska mysigt... Vi kanske gör om det någon gång...) Så. Det var egentligen bara det. Förstår inte vad allt ståhej ska vara bra för. För övrigt kan jag berätta att flugorna här omkring är lämpliga att jaga och att jag har vuxit. Inte blivit tjock, men liksom vuxit hela jag. Jag äter faktiskt mindre nu än vad jag gjorde på Katthemmet. Det är för att jag är ensamkatt tror matte och hon är inte så intresserad av att norpa torrfoder eller blötmat från mig. Det är ju sympatiskt, i och för sig. Skickar med några bilder också. Allt för husfridens skull.
Önskar er alla varsin fluga och sol i pälsen!
Angus (f.d. Rickett) (ja, ja... och matte Ylva)