Två år har gått sedan Lanzerac kom hem till mig som akutkatt den 13 september 2011. Jag visste vem hon var, men hade inte träffat henne tidigare. Däremot hade jag träffat hennes syster Sezzanna, som efter lång tid på Katthemmet fick ett eget hem. De första dagarna här hemma såg jag knappt röken av Zera, som hon kallas och lyssnar till, och hon visade tydligt att hon inte var så förtjust, men det lättade lite efterhand och vi började ”prata” med varandra. Lanzerac är, precis som sin syster, en mycket pratsam katt och det tycker jag om.
Under vintern skulle vi passa två jättegulliga, kastrerade, hankatter några veckor. Det ska väl gå bra, tänkte jag. Zera hade ju varit med andra katter. Det gick ett tag, men sedan började det märkas att hon inte alls var förtjust i att ha andra katter omkring sig. Zera blev riktigt upprörd och det visade hon mycket tydligt. Själv hade jag börjat bli riktigt förtjust i denna bestämda, men mycket goa kattmadam, så det var tur för mig att jag inte hade någon katt just då. Tog ett beslut och den 14 februari 2012 skrev jag på överlåtelsekontraktet på Katthemmet och Zera blev min katt :-), och så får det förbli.
Det går fortfarande inte att hålla henne i famnen och hon har väldigt mycket ”flykt” i sig, men en keligare katt får man leta efter. Ja, när hon vill, alltså. Vi har hittat våra sätt att mysa på och hon har själv verkligen kämpat med att sluta upp att bita mig i händerna när hon inte vill något. Nu kan hon säga till på annan sätt vad hon vill. Både om det blir fel för henne, eller om det är något hon vill mig. Vilken tur jag haft som får lära känna Zera.
Hälsningar
Pernilla