Nu har vi haft våra tussar i 8 månader. De är fortfarande superkompisar, oavsett om de vilar eller busar. Men man får inte klappa. Vad göra?
Vi gick och köpte ett takhögt katthus/-klätter/-rivställning och det föll minsann herrskapet på läppen. Vi tänkte att om de kom lite högre upp, än oss, så skulle det bli lättare. Nix! De klöser, busar och vilar men inga klappar.
Nytt försök. Vi köpte vippor utan snöre mellan fjädrarna och själva spöet för att avdramatisera händer som de är så rädda för. Vi införde också lektid på kvällen. Och vad hände? Vi har skapat monster – lekmonster! Så fort man visar sig går de och lägger sig vid ”lekstolen” (speciellt bra ställe med utrymme och mattor som man kan gömma leksaker under) och tittar uppfordrande. De leker tills de är helt slut och då busar de ändå själva med varandra också. Cabrini kämpade in i det sista häromdagen men till slut var han tvungen att lägga ner huvudet. Gubben! Och Mila, som inte lekte alls i början, har blivit en riktig tiger! Och en uthållig dam.
Under lek kan de sitta precis bredvid handen och vi tar på dem med vippan. Mila tar det som en utmaning till mer bus men Cabrini är lite tveksam ibland. Får vi möjlighet drar vi handen över ryggen på dem. Cabrini hoppar till fortfarande men han rör sig bara någon halvmeter-meter bort. Och lilla Mila har vi fått klappa riktigt länge ett par gånger.
De har varit sällskapliga redan från början men nu kommer de riktigt nära – en otrolig framgång. De ligger också oftast kvar på sina viloställen när man går förbi. Det känns som världens seger och på en relativt kort tid. Att få känna den mjuka pälsen förgyller en hel dag.
Så allt väl med våra tussar. De får hjälp att sätta in en slant till sina kompisar som väntar på sina hussar och mattar. Och många varma kramar till alla tussar på hemmet och alla fina volontärer. Guldstjärna i himlen!
Lurviga hälsningar
Mila & Cabrini, Annika & Mats