Nu har det gått 10 månader sedan vår lilla Fröken flyttade hem till oss och det är svårt att minnas hur vardagen utan henne såg ut. Hon var en av katterna som dumpades i skogen i Vårby och kom till oss som akuthem. Som alla andra trodde så gick det där med att vara akuthem inget vidare och Fröken fick stanna hos oss.
När hon flyttade in hade hon precis fött en kull dödfödda kattungar och bestod bara av skinn och ben. Hon flyttade genast in under soffan där hon sedan stannade i tre veckor, maten och lådan skötte hon på nätterna och när vi lämnade huset vilket vi försökte göra så ofta som möjligt så att hon skulle få röra på sig. De enda gångerna vi fick se henne var när vi under gymnastiska former fick ut henne från soffan för att massera hennes mage för att undvika mjölkstockning. Efter dessa skräckfyllda sessioner hamnade hon varje gång i något slags trans och började maniskt att leta och ropa efter sina ungar, hjärtskärande att se...
Efter tre veckor började hon plötsligt att titta fram klockan tio på kvällarna för att upptäcka huset och ibland ha tid för lite gos och lek. Denna tidpunkt sköts sakta men säkert fram och framåt sommaren kunde hon vara framme hela dagar utan att gömma sig, så länge inget mystiskt ljud utifrån hördes såklart.
Idag är dagarna fyllda av konstant gos och hon är alltid vid ens fötter för att se vad som är på gång. Att bli lyft var till en början inte ett alternativ men nu kan man få gosa en liten stund innan det är dags att hoppa ner. Hon har även börjat småprata vilket är hur mysigt som helst. Under hösten har hon blivit mer och mer självsäker och springer inte längre genast och gömmer sig om det knackar på dörren eller om det låter utanför huset. Dagens höjdpunkt är nu istället brevbärarens och soppbilens ankomst. Då kommer hon snabbt galopperande till fönstret där hon barskt ser över så att jobbet blir korrekt utfört.
Innan jul uppnådde hon ännu en milstolpe när hon för första gången kom fram och visade sig när vi hade vänner på besök. Hon höll sig på säkert avstånd och såg lite osäker ut men det var den bästa julklappen vi kunde få! Vi upptäckte tidigt att plast är något av det godaste man kan äta så vårt hem är nu strikt plastfritt. Hon känner till och med igen ljudet av en plastpåse och kommer genast springande om hon hör en i ett annat rum... Frottéhanddukar är annars det gosigaste hon vet och finns nu på alla hennes favoritplatser, de samlar dessutom upp en del av de enorma mängder katthår som sprids i huset. Hennes päls har fullkomligt exploderat sen hon flyttade in, vet inte om det beror på kosten, årstiden eller åldern men hon har blivit en riktigt långhårig liten dam. Jämför sista bilden där hon bara bott hos oss några veckor med de nyare! Vi är otroligt tacksamma över att ha fått en så charmig familjemedlem och kommer göra allt för att hon ska få en så bra framtid som möjligt.
Hälsningar, Elsa & Fröken Erinia