Det är nu sex veckor sen
Diablo flyttade hem till oss. Med tanke på hans lite olyckliga start på Katthemmet så hade jag en del dubier kring honom. Hade jag bokat katten från filmen "Jurtjyrkogården"? Farhågorna visade sig vara ogrundade, trots hans lite diaboliska utseende. Snällare katt finns inte. Han har inte fräst åt oss en enda gång.
Första veckan var hans och min väckarklocka inte synkade. Han vaknade klockan fem varje morgon och satt och ylade i sitt rum tills jag gick upp. Det var väldigt trötta dagar i början... Han var inte glad över att vara instängd i sitt rum, men jag ville skydda honom från
Remington eftersom hon bara låtsades vara "snäll kattkompis" i början. När jag kom på att distrahera henne med en laserpekare så upphörde hon att anfalla honom. Sen dess har de varit bästa vänner. Även gammelkatten Nasse är snäll mot Diablo. Och det har hon varit från dag ett, vilket var lite märkligt eftersom hon var så himla arg när Remington flyttade in.
Diablo är en vänlig och nyfiken katt. Och leker med allt han hittar, även med kvisthålen i golvet. Han och Remington busar hela nätterna och Remmis har tack vare detta gått ner i vikt. Diablo kommer och möter mig när jag kommer hem. Och om jag inte går upp när klockan ringer så står han och tjatar tills jag gör så. "Pratglad" är en underdrift, ibland blir jag orolig att grannarna ska klaga. Han pratar hela tiden och jättehögt!
Jag kan dock undra över hans bakgrund. Hela sanningen är nog inte att han bodde i ett hem med för många katter. Känns inte som om han behandlats särskilt väl. Han spinner högt och stryker sig mot mina ben men jag får inte klappa honom. Han har nästan en skräck för händer. Men han har själv löst detta genom att komma fram och försiktigt klappa på min hand med tassen. Så vi respekterar honom och låter bli att klappa honom. Det får ta sin tid.
Han är en fantastisk katt och den bästa kompisen till Nasse och Remington.
Diablos matte