Hej!
Vill bara berätta att Clay har det bra. Det tog tid innan han började lita på mig, men vi tog det lugnt. När han kom hem till mig låg han mest under sängen. På nätterna och när jag var på jobb rörde han på sig, åt och gick på lådan. Jag kröp under sängen varje dag, ja inte helt under, men så långt valkarna nu tillät, och matade honom, till slut kom han ut. Jag var väldigt glad över att slippa krypa under sängen.
Sedan dess har han gått från klarhet till klarhet. Nuförtiden ligger han på min mage och slöar och spinner, inspekterar och välkomnar besökare, väntar på mig när jag kommer hem och han skall få sin kvällsmat och stalkar mig om nätterna. Jag brukar vakna av att han sitter och stirrar på mig, vrålstirrar utan att röra en fena, vänjer mig nog aldrig vid det, jag får hicka varje gång. Clay, som fortfarande heter Clay eftersom det var under det namnet jag lärde känna honom, är en skön, cool och varm vän. Vi hör ihop på något sätt, han och jag. Tack Stockholms Katthem för att ni förde oss samman, det var en "perfect match".
Hälsningar Karin och Clay.