Hälsningar från Calippo – numera Ernst!
Det var 9 veckor sedan som vår lille kompis flyttade hem till oss. Oj, vad rädd han var då. Gömde sig bakom toastolen de första 12 timmarna. Rädd, rädd, rädd… L Mitt i natten vågade han flytta på sig till något trevligare gömställe: under sockeln av skrivbordet. Där bodde han ett par dagar.
Ganska snart döpte vi om honom från Calippo till Ernst. Ernst betyder ju ”allvarlig”, och han har ju en sådan allvarlig blick. Blicken var så sorgsen och melankolisk först, när vi träffade honom på katthemmet. Numera syns inte denna melankoli så mycket, utan mest nyfikenhet kombinerat med bus och en intensiv blick.
Hans nya namn kan nog även ge associationer till inredningsintresse… Och visst visar Ernst ett visst intresse för det. Fast han har inte startat några jätteprojekt än. Bara flyttat (surfat) på några mindre trasmattor och placerar kontinuerligt leksaker på diverse passande ställen. Men en stor, grön golvkudde skulle bort; den kissade han på. Den vita, likadana kudden fick stanna. Detta kanske visade på hans sinne för inredning? Den vita kudden funkade kanske bättre ihop med den ljusa klöspelaren och klösmattan? För annars är Ernst noga med sina toabesök och gör det han ska på rätt ställe.
Ernst älskar att leka! Kan han verkligen vara 5 år, undrar vi ofta. Helst ska vi leka med honom mest hela tiden. Att sova är överskattat, verkar han tänka. Vi tycker att han sover ovanligt lite för att vara katt. Är husse och matte hemma, då följer han efter oss. Men – än så länge– väcker han oss inte på morgnarna. Ernst är en riktig jägare, snabb och uthållig. Han busar på allvar. När han vill leka, kommer han och säger till. Ofta jamar han något som låter ”error”, med fransk accent… Vi tror han härmar oss och säger ”Ernst”. Han har även överraskat oss med att säga ”heja”!
Det tog ett par veckor innan Ernst fick sin röst tillbaka. Han jamade dock tyst, artikulerade tydligt med munnen, flera dagar innan det kom fram några hesa ljud. Han har fortfarande rätt så hes röst, och jamandet blandas ofta med ett dovt gurglande, spinnande ljud. Den senaste veckan har han också börjat nå höga toner. Han hörs mer och mer J
Mat är gott! Man kan verkligen ana att Ernst har levt utomhus; man ska passa på att äta så fort tillfälle ges. Han vill gärna smaka på allt som husse och matte äter. Det får han så klart inte, dock en smakbit då och då. Det mesta han får är riktigt, bra kattfoder, vi lovar. Till balkongen vill han inte gå, trots att den är inglasad. Det är kallt där, verkar han tycka, och han kanske tror att han blir utestängd. Kanske blev det så när han blev hemlös? L
Det tog drygt en vecka innan Ernst spann för första gången. Men däremot har han hela tiden trampat så fint när han har varit nöjd. Och det är inte vilket tramp som helt, utan höga lyft på frambenen, precis som en skolad Lipizzanerhäst! Detta såg vi redan under andra dygnet som han bodde hos oss. Han var fortfarande rädd – men nyfiken– och han kom fram när vi ställde fram mat vid skrivbordet (under vilket han tryckte). Vi såg att han älskade att leka redan då: han tyckte (och tycker fortfarande) om att fånga torrfoder som vi kastar till honom. Men sedan tog vi fram en röd liten plastboll. Knuffade den försiktigt mot honom. Han bollade tillbaka. Och så började han trampa. Högt, högt. Det var så mysigt att leka! Han måste ha haft ett hem någon gång, nånstans där han fick leka. Och nu kunde han göra det igen. Matte fick tårar i ögonen.
Sedan gick det framåt för Ernst, varje dag vågade han något nytt. Undersökte lägenheten och vi fick klappa på honom allt oftare. Efter knappt två veckor vågade Ernst sitta på soffan tillsammans med matte. Matte fick gosa med honom litegrann, men samtidigt akta sig för en vift med tassen med vassa klor… För hans klor, ja, de är ett kapitel för sig. Så otroligt skarpa. Ernst är inte ett dugg aggressiv, men han viftar gärna lite extra med tassen, lite då och då. Liksom för säkerhets skull. Men han är snäll. Ändå, för att undvika alldeles för många blödande sår, tog matte och husse hem en veterinär som klippte klorna. Det gick bra med lite lugnande medel. Efter kloklippningen var det lättare att gosa med Ernst. Inga sår på husse och matte, och Ernst fastnade inte på allt mitt i leken. Nu har det gått några veckor sedan dess, och klorna är långa och vassa igen. Men så får de vara nu tills vidare. Någon gång i framtiden ska vi väl lyckas klippa dem själva. Tills dess får det räcka med klöspelare och tramp på trasmattor och soffan.
Den gångna veckan har Ernst äntligen vågat hoppa på vår säng för att spinna och gosa på morgnarna. Det är så mysigt. Han gör framsteg varje dag, vågar mer och mer. Och trygg verkar han känna sig. Kan ta en tupplur mitt på golvet.
Han är så go, vår lille kattkompis. Och snart får vi fira jul med honom. Det blir jul med Ernst. Han är vår bästa året-om-julklapp. Och han gör hemmet så mycket snyggare, intressantare och varmare.
Bästa hälsningar från
Tiina, Kalle och Ernst
(i bilderna syns Ernst efter en busstund, Ernst mitt i bus och Ernst i väntan på en laxbit