Hej på er alla kattvänner!
Det var en mörk fredag den 13e som jag träffade henne, min livskamrat
Farina. Hon har nu funnits i mitt hjärta i två månader och tiden har verkligen varit underbar tillsammans med henne. Vi kommer närmare och närmare för varje dag som går. När jag träffade henne första gången närmade jag med långsamt med handen, hon nosade på mig och jag förstod att hon var katten jag skulle passa med. På besöken på katthemmet fick jag varje gång komma närmare och klappa på henne långa stunder. Ren lycka!
När hon kom hem till mig var hon en väldigt osäker och blyg tjej som inte ville någonting annat än att trycka in dig i ett tryggt hörn för att kunna gömma sig. Flytten var ytterligare en stor omställning i hennes liv. En dag när jag kom hem satt hon som en struts ner med huvudet i mellan soffan och kudden.
Nu har hon fått ett stort klätterträd som hon flitigt använder för att jaga maten jag placerat på höga höjder. Aktiveringsmatskålen används flitigt under nätterna när jag sover. Men det bästa tecknet på att hon är aktiv och rör på sig var när jag hittade halva fönsterbrädans blommor på golvet. Jag blev glad över att hon faktiskt är nyfiken som tusan som rör sig flitigt under nätterna. En riktig nattuggla är hon och morgontrött som tusan, då fräser hon fortfarande på mig när jag pratar med henne i sitt favorithörn. Men på dagarna efter att jag kommer hem från jobbet bli det mycket klappar och en liten kokt skinkbit ibland som jag så snällt får mata henne med.
Hon börjar bli en otroligt trygg katt med mig men vi har fortfarande en lång bit kvar tills hon blir den underbat trygga och sociala katt jag hoppas och vet att hon kan bli.
Ciao,
Jessica och Farina.