Hej!
Nu har det gått nästan 4 månader sen vi fick hem två mycket skygga små kissar till vår lägenhet. Hela första kvällen satt de och gömde sig i kattlådan på toaletten och vägrade komma ut och hälsa. Det var både hjärtskärande och spännande. Men de gjorde snabbt framsteg. Redan morgonen efter kunde man se tydliga spår av att de utforskat sitt nya hem och efter mycket letande hittade vi dem uppkrupna under bäddsoffan i extrarummet. Bara en liten svans stack ut. Samma kväll blev nyfikenheten så stor att vi fick det stora nöjet att se två små katthuvuden som stack fram i dörröppningen. Lyckan var total. Efter det har det krävts mycket trugande, mutande och lockande. Många steg fram och många tillbaka.
Lill-Astrid var länge rädd för plötsliga rörelser och våra händer, men som tur för oss visade hos sig vara en liten gottegris och maten blev vägen till hennes hjärta. Nu kommer Astrid och möter oss vid ytterdörren när vi kommer hem eller i hallen på morgonen när vi vaknar. Då vill hon bli klappad på huvudet och ryggen och sen vill hon ha mat.
Doris, som vi döpte
Näpen till, är lite svårare att komma nära. Samtidigt som hon varit modigare än Astrid när det gäller att utforska lägenheten så är hon skyggare mot oss. Husse är den tydliga favoriten av oss två och hon ligger gärna nästan nära honom i soffan. Matte som sällan får närma sig kan ibland ändå vakna upp efter en fredagkvällstupplur i soffan med en liten Doris som krupit upp på fötterna eller på benen.
Vi är så glada att vi fick hem just dessa två fantastiska personligheter till oss. Det spelar ingen roll hur många växter de gräver upp eller hur mycket jord de sprider över hela lägenheten, vi kan inte ens föreställa oss att vara utan dem.
Många varma hälsningar från
Lill-Astrid, Doris och deras familj!