Nu är det ett drygt halvår sedan min fina lilla Mirja flyttade hit hem. Hon var väldigt skygg då och jag fick bara klappa henne på avstånd med en fjädervippa. Hon är alltjämt ganska räddhågsen och misstänksam av sig, men gör stora framsteg på sina egna villkor, i sin egen takt. Från att ha kommunicerat huvudsakligen genom att öppna (hon) och stänga (jag) diverse skåpdörrar, gick hon raskt över till en mycket lekfull fas, hon började ropa på mig för att jag skulle komma och leka med henne varje kväll. Nu kallar hon också på mig för att bli klappad och gosad på sin särskilda "audiens-stol", då rullar hon runt och njuter.
Det har tagit tid för henne att kunna slappna av så pass och fortfarande kan hon plötsligt -utan uppenbar anledning- bli rädd för mina händer och försöka bitas, men det händer alltmer sällan. Första gången hon vände sig mot mig när jag klappade henne kunde jag knappt tro det var sant. Fortfarande är det jag som kommer när hon ropar och inte tvärt om, men hon är mycket pratsam och svarar alltid på tilltal. Om jag lockar med färskt gräs kommer hon dock som ett skott, och hon har också börjat engagera sig i att jag kommer upp ordentligt i ottan när jag ska iväg och jobba.
Hon har många olika sovplatser, gillar att ägna sig åt päls- och klovård, sitta i fönstren och speja på fåglar samt rusa runt i lägenheten i rasande fart, uppenbarligen pådriven av sina egna hjärnspöken. Lådbestyren har hon skött utmärkt, med en liten resevation för de två tillfällen i början då hon kände sig tvungen att markera sitt missnöje med att hennes sällskapssjuka matte kastade sig över henne för att hälsa så fort hon kom innanför dörren, genom att kissa i dennes säng. meddelandet gick lycligtvis fram och så var det problemet löst. Ja på det hela är hon en förtjusande liten kompanjon, madam Mirja, mycket älskad och uppskattad av sin matte.