"Hur ska det här gå?" tänkte vi nog båda två när vi tog steget och hämtade hem Kellie. Hon var en väldigt skygg tjej på katthemmet, rädd för alla ljud och människor. Men en erfaren kattvolontär hade försäkrat att det fanns en jättefin katt därinne, och skyggismatte hade sett hur hon vågade både bli klappad och leka. Efter några besök vågade hon låta mig (matte) klappa lite försiktigt. Och borsta - så hon njöt! Då gick det inte längre att stå emot, hon måste hem till oss och bort från alla hemska ljud.
Så, den 29:e juli kom hon hem till oss. Livrädd bodde hon sedan under vår soffa i kanske 2 veckor men sen dess har hon steg för steg tagit för sig allt mer. Från att våga ligga framme på golvet till att, nu senaste veckan börja hoppa upp i vår lilla soffa när vi sitter där. Från att rycka till om en hand närmade sig till att komma och buffa med huvudet och kräva mys. Särskilt roligt har det varit att se hur hon och Astor, vår andra supertrygga och lite buffliga katt, blivit kompisar. Nu jagar de varann på nätterna och sover gärna bredvid varann. Hon har ofta suttit och tittat på hur han gör med oss, för att några veckor senare våga sig på samma sak.
Kellie visar mer och mer av sin personlighet nu. Det är en bestämd liten dam som älskar (nästan) all mat och leker som en kattunge med alla snören. Vi är så tacksamma att få lära känna henne och få ge henne ett tryggt hem. Och vi skulle inte tveka att adoptera en skyggis igen i framtiden!
/Kim och Andreas