Hej!
Nu har vi haft Mozzarella här hemma i lite drygt en vecka och jag (matte) tänker berätta lite hur det går.
Den första dagen var hon ganska kavat och gick runt och tittade och nosade. Hon till och med hoppade upp i soffan när jag satt där.
Men senare kom eftertankens kranka blekhet och hon la sig under soffan. Där parkerade hon sig mer eller mindre. Vi sköt in mat under soffan, men hon ville inte äta. Jag kokade torsk och försökte med räkor och olika sorters kattmat, men nej.
När vi kikade under soffan eller sköt in mat så fräste hon.
På kvällen dag två så åt hon (stort jubel här) och låg inte längre hela tiden under soffan.
Dag tre så satt vi på övervåningen och hörde henne jama, hon ville upp till oss. Vi försökte locka upp henne, men hon tordes inte gå upp (trots att hon tidigare redan första dagen hade utforskat övervåningen).
Vi bestämde oss för att hon måste bekämpa sina demoner själv och ta mod till sig. Och helt plötsligt var hon uppe hos oss. Det var ett stort framsteg!
Dag fyra så hoppade hon upp i mitt knä – och spann (se bild – jag tordes knappt röra mig). Och sedan låg hon i min säng på natten.
Hon gör stora framsteg varje dag. Hon ligger inte längre alls under soffan. Mozzarella är väldigt ”mammig”, hon vill vara med mig hela tiden. Och helst sitta i mitt knä och spinna. Hon sover i min säng varje natt. Och när jag går ut så sitter hon och tittar i fönstret och skriker.
Det var härligt och hedrande när hon för första gången hoppade upp i mitt knä när jag satt i soffan, hon mjölktrampade, spann och strök sitt huvud mot mitt ansikte – och slickade mig på näsan.
Hon har fortfarande en del problem. Hon tycker att husse är lite läskig, men har suttit i hans knä korta stunder. Jag kan klappa henne lite, men det får ske med försiktighet. Husse kan inte klappa än. Men hon stryker sig mot husse.
Vi tror att någon har varit dum mot henne, för hon verkar ha ett problem med händer, de verkar inte vara pålitliga anser hon. Och så reagerar hon väldigt mycket när vi rör oss runt henne i köket.
När man är i köket och lagar mat så rör man sig ju hela tiden mellan spis och bänkar, och hon är hela tiden runt benen på oss. Men helt plötsligt så kan hon börja jama och reagera lite oroligt.
Vi har inte låtit henne gå ut än, eftersom vi vill att hon ska känna sig helt hemma och säker först.
Just nu så låter vi allt gå i Mozzarellas takt och försöker att ge henne så mycket trygghet vi kan. Hon är en fantastiskt gosig och sällskaplig katt, och vi ser fram emot att hon ska känna full trygghet och tillit och att hon ska kunna gå ut och utforska omgivningen.
Hälsningar från Mozzarellas familj