För två år sen kom du till oss, en kantstött, skygg och trasig katta. Kantstött är du fortfarande, och det kommer du alltid vara. Somliga saker kan man inte laga. Men sakta och lite i taget kan man fixa det som går. Och efter två år har är du en katta som utan att tveka bökar sig ner i mitt knä och lägger tassarna runt min arm så jag inte kan skriva. Allt jag kan göra är att stryka dig över pannan, så där som din mamma brukade göra med sin tunga för länge sedan. Det tycker vi om bägge två. Och jag tycker också om när du jamar upp mig vid femtiden på morgonen, för du vill gå ut och för att jag är den som fixar sånt. Ann-Charlotte, du lär mig mycket, och kanske jag lär dig något också. Mycket har vi lärt oss, både du och jag. Och det är ingen brådska, vi har gott om tid. Vi har ju all tid.