Nu har det gått lite mer än ett år sedan Nara (Fd. Sandie) flyttade in hos mig. De första dagarna höll hon till under sängen även om så fort jag släckt lampan hörde henne tassa ut på upptäcktsfärd i lägenheten. Även redan andra natten märkte jag att hon satt på nattduksbordet och tittade på mig så redan då började jag ana att hon kanske inte tyckte jag var så läskig ändå.Sedan tog några dagar innan hon började våga vara i samma rum, medan jag var vaken.
Eftersom Nara är min första katt så gick jag på äggskal för att inte störa, men med godis som muta och att jag låg på golvet så fick jag ganska snabbt klappa henne lite försiktigt. Sen gick det snabbt och det blev det mys för hela slanten, så fort jag lägger mig i sängen så hör man en liten ångmaskin som hoppar upp i sängen och spinner för fullt och ibland dregglar lite av tanken på mys. Det är konstig, plötsligt har man en liten varelse som man inte kan prata med men som ändå är ens bästa kompis.
Efter några månader visade det sig att hon hade en form utav ögonåkomma, tydligen så pass ovanlig att veterinären bara sett det två gånger tidigare. Så den statistiken dubblade vi. Många besök till veterinär och fyra olika sorters ögondroppar åtta gånger per dag, vilket var lite stressande för båda av oss. Men inget ont som inte ha något gott med sig, innan dess så hade hon aldrig suttit i famnen men nu vill hon bli buren allt som oftast vilket hon tydligt talar om eller låtsas klöser på något hon vet att hon inte får klösa på så att jag ska lufta henne därifrån
.
En perfekt dag för Nara är när det är någon cykeltävling på tv för då vet hon att husse kommer befinna sig i soffan ett antal timmar och hon kan ligga bredvid och sova eller gosa blandat med lite lek som ofta går rätt vildsint till. Leksakerna har inte så lång livslängd innan de behöver bytas ut. Så just nu följer vi båda Tour de France från soffan.
Nara har även gett sig up på instagram som @A_cat_called_Nara
//David