Nu är det åtta år sedan Torleif kom hem till mig. Då var han en skyggis som enbart vågade ta sig ut från sitt gömställe på nätterna. Nu kan jag inte längre kalla honom för skyggis. Han är en goskatt som uppskattar att bo i kollektiv där det finns många knän att ligga i. Men det tog några år innan han vågade ligga i mitt knä första gången och då låg han kvar bara några sekunder innan han kom på sig med vad han hade gjort och rusade därifrån.
Jag och han som äger kollektivet, som känt Torleif nästan lika länge som jag, skämtade om att en dag skulle Torleif komma och vara med i soffan när vi tittade på film. Något vi skämtade om därför att vi inte i vår vildaste fantasi kunde föreställa oss att något sådant skulle kunna hända. Det tog många, många år men nu har det faktiskt hänt!!! Han har överträffat sig själv så många gånger. För honom är det viktigt att vara artig och hälsa, jag har kunnat se kampen i honom då han egentligen inte vågat hälsa men verkligen velat. Han är den modigaste jag känner.
Han är nu 15 år och har fått en kompis, Stella, som föddes här hemma för två somrar sedan. Det här tagit tid innan de accepterat varandra men nu skulle jag ändå kalla dem vänner. Han tycker att hon är festlig som är så snabb och utmanar honom när de leker. Jag älskar dem båda så mycket att mitt hjärta dagligen brister.
Tacksam matte