Vackraste Ida, finaste Ida. Det är med tungt hjärta jag skriver detta.
Ida gav mig den vackraste gåvan man kan ge förutom sin kärlek och det var Tillit.
Ida & Emil kom till mig ifrån katthemmet i september 1999. De följdes åt till katthemmet då de lämnades in som kattungar för avlivning på Albano Djursjukhus, men fick en andra chans tack vare Stockholms Katthem. 13 makalösa och oförglömliga år fick vi tillsammans.
De tog 3 år för Ida att bestämma sig om hon litade på människor. Vid ankomsten förskansade hon sig under soffan. Och förblev där ett bra tag. Misstänksamma ögon glimrade där nere. Det var tur för mig att Idas väg till hjärtat tog ett stopp via magen. Det pjåskades, matades, trugades och fjäskades med godis. Med milt våld lyfte jag upp henne i några sekunder, släppte ned och gav en godis. Det var inte för inte hon lärde sig att utföra tricks som hon utförde om det vankades en godbit.
Det var med stor ödmjukhet jag fick hennes tillit och var alltid lika mallig när vänner och familj kommenterade ”det är inte ens samma katt!” i samband med hur hon nyfiket välkomnade dem hon lärt känna genom att noggrant gå igenom medhavda handväskor eller malligt trampa runt i hallen och kråma sig vid deras ankomst. Eller slänga upp magen (klädsamt någon storlek för stor) i vädret.
Hennes ögon betraktade alltid varje människa som om hon såg rakt igenom en och visste ens hemligheter. Hon var försiktig, hade en värdighet i sitt sätt att leva, en integritet kryddat med ett temperament.
Efter haft förmånen att dela 13 friska år tillsammans var det en obeskrivlig chock för oss att båda katterna insjuknade under våren 2012. Emil med njurar samt en cysta i magen och fick somna in tillsammans med oss hemma i soffan. Ida blev förbytt när Emil försvann. Hon letade efter honom och tyckte inte om att vara själv. Vid det laget visste vi redan att hennes sköldkörtel blivit överaktiv och vi hade inlett en medicinering. Den förlöpte väl, men vid en återkontroll någon månad senare hade hon utvecklat diabetes och vi tog beslutet omedelbart att hon skulle få följa Emil. Det skulle inte få bli hennes liv att få sprutor, besök hos veterinärer mm resten av livet.
Ännu en gång fick vår fantastiska veterinär komma hem och låta Ida somna in i sitt lilla älskade klöshus. Det var viktigt för oss att ingen av katterna behövde stressas och resa iväg, utan ha sin sista stund hemma i lugn och ro omgiven av oss.
Ida somnade in 18 juni på morgonen, men jag har inte orkat ta mig samman att skriva detta förrän nu.
Du var så liten mitt hjärta, men saknaden är så stor.