I torsdags kväll den 13 juni, fick jag åka akut till Bagarmossens Djursjukhus med dig,
Liva, och låta dig somna in. Du hade fått ditt andra urinstensanfall och hade så ont.
Sedan ett par år tillbaka led du av kronisk blåskatarr och jag har fått åka många gånger med dig till veterinär under de tre år vi fick tillsammans. Varje gång har jag hoppats att du ska bli frisk och slippa återfall efter medicineringen. Men vid ultraljudsundersökningen för ett par veckor sedan fick jag veta att du hade stenar i urinblåsan och att det inte fanns något annat att göra än att hålla dig smärtfri. Du skulle bara få det ena anfallet efter det andra medan det långsamt gick utför – och
det ville jag inte låta dig genomlida. Du tålde inte längre Metacam som lindrade smärta. Och operation var inte att tänka på för en 17 år gammal katt.
Jag saknar dig så, min älskade lilla Liva. Jag kan knappt fatta att du är borta för alltid . . .
Du som brukade hoppa upp i sängen om morgnarna och lägga dig tryckt intill mig med din svans över min hals. En morgon råkade jag gäspa när du kom hoppande, och jag fick plocka ut din svans ur min mun, innan jag kunde stänga den. Du låg alltid på din plats i köksfönstret när jag åt frukost
och det var så mysigt att klappa en spinnande katt när jag åt. Varma sommardagar låg du på balkongen och njöt av solvärme i pälsen och om kvällarna brukade du ligga intill mig i soffan och spinna. Du var en så go och mysig katt och jag är tacksam för de tre år jag fick ha dig hos mig.
Marie, din matte