Hej
Den 29 Okt fick min älskade lilla kämpe, som överlevt både sin husse och matte, stänga sina ögon i hemmets lugna vrå. Hos er hette hon Pippi 2. Här hemma fick hon heta ”pappas gullebarn”, ”mammas bäbis” och lilla hjärtat
Att skriva det här mailet är lite som att bearbeta sorgen och saknaden. Men också för att berätta om världens mest underbara kisse.
Känns som det var igår jag skrev en liten story om hennes första veckor hos oss. Hur osynlig hon var i början. Och hur vi sakta men säkert började se henne komma fram.
Det var en bestämd dam som hade sina rutiner som inte gick att rubba på. Husse skulle alltid borsta henne och jag fick uppgiften att stryka henne på magen – minst en timma. Enligt henne skulle mat serveras varje gång man reste på sig. Om det inte serverades mat då, så fick man onda ögat. Alla vattenglas var hennes. Och det skulle alltid stå ett glas med färskt vatten på vardagsrumsbordet.
De senaste två åren har hon bott hos mig efter det att hennes husse gått bort. Det tog inte så lång tid innan hon vande sig med sitt nya hem. Då lade hon till lite rutiner eftersom jag jobbar hemifrån. Teamsmöten innebar matdags. Det började genast tiggas så fort möten startades. Efter toalettbesöken meddelades det ljudligt att hon ville att man skulle städa upp. Jag fick inte vara borta för länge. Då låg hon och passade dörren tills man kom hem. Som kompensation skulle hon ha mat och sen bli kliad under hakan.
Även om bilresan dit inte var någon höjdare så älskade hon att vara på landet. Där kunde hon ligga på verandan sola och hade en reserverad plats i soffan.Nu känns det tomt. Till våren ska hon få en fin solig plats på landet.
Jag kommer alltid att minnas henne.