I april 2017 åkte mitt ex och jag till katthemmet för att välja våra framtida vänner. Vi fick träffa Woody och Buzz och vi bestämde oss direkt för att adoptera dem. Woody var väldigt vänlig och smörig, medan Buzz var väldigt iakttagande och svårcharmad och ville helst ha sin space.
När de precis innan påsk äntligen kommit till sitt för-alltid-hem så gömde sig Buzz med en gång, men kom försiktigt fram efter ett par timmar. Det tog några dagar och sen var han hemmastadd. Woody tyckte att det mesta var nytt och spännande.
Buzz och jag bondade väldigt snabbt och han blev min skugga. Han kom och la sig i mitt knä när han kände att jag inte mådde bra. Han började spinna så fort jag tittade på honom. Satt jag på soffan så låg han alltid bredvid mig. Alla som har träffat Buzz har tyckt om honom och fått se hans fantastiska rumpa, som han gärna och stolt visade för alla som nånsin varit inne i lägenheten.
Buzz var inte bara min lilla kisse, han var min bäste vän. Han var den som gav mig energi och kärlek varje dag.
För 3 år sen opererade han bort alla tänder, han gick till att äta torrfoder rätt snabbt efter det.
För 2 år sen ramlade han ner från loftet och bröt höften. Höftkulan togs bort och han repade sig fint. Han hoppade runt och sprang och jagade Woody som om inget hänt. För 3 veckor sen fick han lungödem pga hans lilla hjärta. Det klarade han tyvärr inte och jag blev tvungen att ta det värsta beslutet i mitt liv och låta honom somna in.
Det går inte en sekund utan att jag tänker på honom och saknar honom så det gör ont. Jag hör och ser honom ännu. Även om beslutet att låta honom somna in var rätt så känns det fruktansvärt.
Han är med mig varje dag, jag har dem tatuerade på min arm, men han är även för alltid i mitt hjärta.
Tack så mycket till er som gav mig chansen att tillbringa de bästa 8 åren i mitt liv med honom. Jag vet att några av er fortfarande kommer ihåg dem. De är svåra att glömma.
Ha en fin sommar!
Woody & Marisol